the last ark godkänt med beröm av kulturbryggan!

Vi har nu avraporterat projektet och dess budget och resultat till KULTURBRYGGAN. På den här sidan kan du läsa rapporten i sin helhet. Projektet godkändes utan anmärkningar och vi fick igår följande utlåtande från våra handläggare;

"Under omständigheterna som 2020 gav är det (The Last Ark) ett imponerande projekt, inte minst vad som kommit ut av det."

Hur genomfördes projektet och vilka resultat uppnåddes?

Skärgårdsarken omfattade tre fysiska rollspelsevenemang samlade under titeln ”The Last Ark”, ett par mindre stödevenemang samt en handfull uthyrningar till tredje part (bland annat för airsoft-evenemang). Skärgårdszonens postapokalyptiska tema blev skrämmande aktuellt under genomförandet och pandemin innebar extrema påfrestningar. Men mot alla odds förvandlade en återkommande grupp hängivna deltagare cisternområdet till en unik zon för drömmar, både infriade och brustna. Istället för att välja en riskabel frihet underkastade sig Mutanterna konsekvent ”Maskinen”, en artificiell intelligens som ruvade under ön och dess mästare från Enklaven. Trygghet var viktigare än frihet. Ett oväntat val som kanske berättar något om oss just nu.

En Gjörokrati

Utöver att styras av Mutanternas beslut under spelen, valde vi att låta beslut om byggnationer, renoveringar, uthyrningar, reparationer, mathållning, ordningsfrågor, sanitet och mycket annat fattas i en ”gjörokrati”. Konsensus och en anpassad version av projektledningsmetoden SCRUM var huvudingredienserna. Den som önskade lägga energi och volontärarbete på ön kunde (inom ramarna Mutantlajven gav oss) besluta precis hur de skulle genomföras. Men bara så länge de personligen tog ansvar för arbetet. Detta system skapade ett djupt engagemang och en stark känsla av medägande hos deltagarna. På gott och ont drevs Zonen i hög utsträckning av sina invånares känslor och fantasier snarare än en fixerad struktur eller ett tydligt utstakat mål. Strukturen uppstod bland annat ur insikten att vi inte kunde betala våra volontärer och gav dem istället ett djupare medägande i projektet. Metoden var smärtsam och kaotisk men det fungerade.

Nybyggare i framtiden

Både de konkreta funktionella installationerna och kulturella förändringarna var viktiga i projektbeskrivningen och de förblev det under genomförandet. Utan dem hade Stora Höggarn fortfarande varit en rätt ogästvänlig kulturscen och våra Arkbor hade aldrig fått minnen för livet. Men förändringar skedde. Nu väntar en styvnackad by av skrot och drömmare på en ny sommar i den osäkra framtiden.

Last Ark 1: CRASH

Toaletter, Båtar som kan transportera ca. 100 pers från och till fastlandet samt brukas under evenemangen. En uppbåsbar scenografi för möten med öns AI. Analogt system för komunikation med Ain. Radiokommunikation. Ett rollgalleri för upp till 35 roller som lätt kan återanvändas. Ett PA system för utomhusbruk (atmosfäriska ljud, utrop och stämningsbusik), Sanering, inredning av stuga med hög komfort, spelledarcentral i fullt utrustad husvagn. En vindsnurra som användes för att förse Arken med 12v ström, storkök för upp till 50 deltagare, en landgång till Arken, en badstrand och upprustad hamn. En timslång spontan elektroaukustisk konsert spelades in. Under stödfesten “Exxos Birthday” skapades en grillplats med bar och en glittrande sten.

Last Ark 2: ADAPTION

Kyrkogård. Diskstation. Ladan inreddes till sovsal och kök, pump för havsvatten, varmvatenaggregat och dush, befästningsverk, betongskepp inrett till ett tempel för zonens matriarker, smedja, scenografi och robotskulpturen "Den Ensamme Vandraren" av konstnären Anders Muammar, en teknik för sjöslag med pyroteknik, en ek som spelade ett dråparträd, wireless internet, en gaffeltruck ombyggd till pansarvagn, ett hemligt läger på en annan ö. Under stödfesten Island Ritual spelade ”Natten” och ett pentagramförsett tempel skapades i en cistern.

Last Ark 3: CELEBRATION

Storkök (kokplattor, ugn, kyl och frys), en landgång till matriarkskeppet, en aukustisk konsert och rituell meditation i en av cisternerna, en enorm eld som brann i mer än 72 timmar. Den Sista Patrullen, en novell av en vän som lämnade projektet integrerades i verket, en serie ”escape room” liknande installationer, medverkan och avslutningstal av Anders Blixt från Äventyrsspel och Tomas Härenstam från Fria Ligan gjorde avskedet till Zonen extra gripande. En eldkastare.

Dokumentation

Slutligen fotograferades hela projektet inifrån av fotokonstnären Aron Mattsson med analog film i olika format, bland annat sovjetisk panoramakamera och glasplåtar. Ett hundratal bilder samlas under titeln ”Real Fictional People” och vi söker nu utgivning. Det finns även åtskilliga timmar material från spelet filmat och oräkneliga digitala fotografier.

Hur förändrades projektet under utförandet?

Det huvudsakliga förändringen och lärdomen uppstod då vi i samråd med Kulturbryggan beslutade att corona-anpassa evenemangen istället för att skjuta upp dem. Det var viktigt för oss att få det att fungera då ett lajv i Polen blev ett tidigt superspreader event. Vår ambition var att med hjälp av ett slags "gameification" inte bara följa, utan med god marginal överskrida de rekommendationer som FHM satte upp för kulturevenemang under våren. Den viktigaste insikten var att om vi förändrade evenemangets berättelse så förändrade vi deltagarnas uppförande. Vi skrev om vår Ark från att ha varit en starkt sammanhållen grupp som bodde trångt inuti ett av skeppsvraken, till att bli en splittrad och misstänksam grupp överlevare som försiktigt utforskade den förbjudna zonens förgiftade paradis. Fiktion och verkliga säkehetsrutiner sammansmälte på ett effektivt sätt. Under sommaren 2020 var vi ett av extremt få offentliga levande rollspel som genomfördes i Norden, kanske i Europa.

Då det första evenemangets genomförande kunde vi se andra evenemang ta efter vår metod och vi hoppas att det kommer att möjliggöra fler fysiska deltagarkultur-evenemang under 2021, designade från grunden för att vara smittsäkra utan att vara trista. På grund av corona-begränsningar gick vi från ca 200 deltagare per event till futtiga 25-35. Detta innebar inte bara en extremt ansträngd budget och tidigare omnämnda oförmåga att bygga allt vi tänkt eller avlöna våra volontärer. De kompaktare evenemangen kom att handla mer om enskilda personers inre konflikter under en period av verklig och gestaltad otygghet, än det fokus på hållbar kultur och sammhällssimulation vi först tänkt oss. Berättelsen blev helt enkelt starkare än vi trott och spelet bättre – på projektets större målsättningars bekostnad. Pandemin gjorde även att antalet samarbetspartners och uthyrningar av ön (en central del i projektplanen och finansieringen) föll dramatiskt.